Bank: En flugskit på kartan, men en plats där spelare och

21 Oct 2025 - Aftonbladet

Simon BANK simon.bank@aftonbladet.se

Vi skriver det för att det är sant, för att göra det verkligt, för att låta det eka i evig Listertid:

Mjällby AIF, svenska mästare i fotboll. Finare än så blir det inte.

Guldregn över Gamla Ullevi, det har varit som att det gulsvarta laget inte fått nog av att vänta på att låta drömmen stelna och bli på riktigt.

Nu är det över, Maif behövde bara en halvlek för att ploga ner IFK Göteborg i hybridgräset, och jag kommer på mig med att tänka på Jens T Andersson, ny generalsekreterare i Svensk Elitfotboll.

Vad säger han när kollegorna i Europa undrar vad som är på gång?

– Well, we are planning to send Mjallby to Champions League. And maybe Gais to Europe.

– Come again, Sir?

– Gais! The holy Mackerels. Put the champagne on ice. And Real Madrid at Hanöhus!

Idrottsmirakel, det är vad vi har att bjuda på här i vår fotboll.

Jag fattar väl också att många börjar tröttna på sagan om Mjällby AIF, nu när den tecknats i New York Times och BBC, i Gazzetta dello Sport och l’Équipe. I Guardian och The Times. Överallt.

Men ni fattar väl att världen behöver det här?

Ultramodernt med långa rötter

De behöver seriefiguren Jacob Bergström som viker sig dubbel och bakåtsparkar in 1–0 (efter ett typ-anfall, inlägg från vänsterkanten som Maif älskar, tung överbelastning av försvarsspelare inne i straffområdet). De behöver fotbollsarbetaren Tom Pettersson som håller handen för ögat efter att ha tryckt in 2–0 mot sin gamla klubb.

Mjällby skär ett toppmotiverat Blåvitt sönder och samman, och de gör det med en ultramodern fotboll med extremlånga rötter. 3-2-4-1, mittfältare som arbetar tätt ihop och roterar inne i mitten. Wingbackar som breddar, mittbackar som fyller på. Noel Törnqvists fötter som styr spel.

Förtjusande arrogans

Inget lag i den här serien har samma sorts beslutsfattande som Maif, och det är ju lätt att få för sig att det är något som bara sker, att Abdoulie Manneh är ett intuitivt fotbollsgeni och att Abdullah Iqbal har CruyffDNA. Men allt beror ju på att spelarna i Mjällby nött fram vilka beslut de ska fatta, det är därför de oftast väljer rätt.

De har 8–0 i skott på mål före paus här, 2–0 i mål, elva poäng ner till Hammarby i tabellen, hundra miljarder kronor upp till Malmö FF.

Tänk att vi lever i ett fotbollsland som tillåter den här sortens berättelser, den här sortens mirakel.

Hur är det ens möjligt?

Jo, jag vet. Jag har läst hundra texter om Nanne Bergstrands avlagda kaizenkollegieblock, om KPI:er och excelark. Om smart tillväxt, strukturer och hållbarhet. Jag har sett taktiska djupanalyser av Karl Marius Aksum, världens kanske duktigaste (fotbolls)människa, som sågar allt och alla med en förtjusande arrogans. Får man vara så självgod? Jo, om man vinner SM-guld med ett progressivt spelande Mjällby AIF så får man det.

Hällevik är en flugskit på kartan, Sölvesborg är också litet. En tredjedel så stort som Kalmar, som förklarade krig mot ”etablissemanget” och vann guld 2008. Minknäringen har fått klappa igen, fiskeriet går på knäna – men nu är de bäst i Sverige på

fotboll genom att göra vad folk här gjort i generationer:

Vårda vad man är och var man kommer ifrån, men också blicka ut i världen för att lära sig saker.

Helst vill jag ju ta varenda berättelse om KPI:er och excelark, skrynkla ihop dem och slänga dem åt h-e.

Inte för att de inte är sanna, inte för att de inte haft en enorm betydelse i sagan om Maif:s 2025, utan för att siffror utan blod är noll och inget.

Både kollektiv och individualism

Häromveckan satt jag bredvid Hasse Larsson när Mjällby baxade hem tre poäng mot BP på Grimsta, jag har suttit framför honom på Strandvallen också.

Och… hur mäter man Hasse Larsson? Hans år bland minkar och motvind?

Hur mäter man tyngden av att klubbchefen Jacob Lennartsson vuxit upp med Maif som ett andra lager hud, att det var hans farfar som skissade själva klubbmärket?

Hasse Larsson har sunda värderingar, medan Lennartsson håller på Arsenal. I maj i fjol presenterade de en framtidsplan om att deras klubb inom tre år skulle ha sålt spelare för 15 miljoner, ha 40 miljoner i eget kapital och ha slutat topp-fem i allsvenskan.

Nu är de svenska mästare i fotboll. De säljer spelare dyrt, de har snart hundra miljoner på banken.

Hur mäter man Jesper Gustavssons 300 matcher? Hans resa från ångestmatchen mot Prespa Birlik 2016, när Maif var på väg att raderas från kartan? Och hur värderar man Anders Torstenssons 40 år i klubben, på väg mot den här punkten, där han med sin så oerhört sympatiska pedagogik står med en pokal?

Mjällby AIF såg till att bli en plats där spelare och drömmar kunde växa, de lärde sig leta upp talang och ge den ett sammanhang, kollektiva ramar att odla individualism i. Kan vi skicka landslaget till Hällevik på studiebesök? Det finns billiga ställplatser på campingen så här års.

Det finaste vi har

Framtiden kommer nu, så länge som Larsson och Torstensson och Lennartsson finns kvar kommer Maif att ha en plats i den. Och deras pojkar, deras band av bröder, kommer för evigt att ha en plats i svensk fotbolls historia.

Vi skickar dem till Champions League-kvalet nu, och vi skickar det finaste vi har: Berättelsen om hur en liten grupp målmedvetna och intelligenta människor som brinner kan nå hur långt som helst. Mäktiga IFK Göteborg var inte nära, det var inga andra heller. De stora och rika får stå här nu, och se på Listerlandets uppsträckta långfinger mot etablissemanget.

Hur mäter man det?